Skrivpuff: Det första hon gjorde.

Emmelie var på väg hem. Hon var ensam i mörkret och hade precis börjat återhämta sig från gråtattacken. Dessa tröstlösa som drabbar henne i tid och otid. Emmelie har funderat på vad det egentligen är som gör henne så olycklig. Vad är det i livet som hon saknar så förfärligt? Så förfärligt att hon inte ens kan sätta ord på det. Eller vad är det i livet som sårar henne så till den milda grad att hon inte finner ord för att beskriva?
-Varför blir jag så hejdlöst ledsen egentligen, tänker Emmelie och sparkar till en kotte. I samma ögonblick får hon dåligt samvete för att hon sparkade till den. Hon vill gå tillbaka och be den om förlåtelse. Säga att hon inte menade det. Efter några steg vänder hon, besegrad av sig själv och gör precis så som hon tänkte. Bara det att hon lägger kotten lite längre in vid vägkanten så den inte blir påkörd. Kotten får mossa till madrass och ett lönnlöv som täcke.
– Puss, säger hon till kotten när hon går.
Emmelie känner sig lite bättre till mods.
Genast när hon kommer hem sätter hon på den. Låten som blivit hennes följeslagare.
– Är du hemma nu? hör hon från sovrummet.
Sedan tar musiken över.
Det skulle ha varit Susie Quattro och If you cannot give me love.