Skrivpuff: Sid. 17 i valfri bok 3-e meningen.
Katy rather disapproved of her acknowledging them and continued to recite softly with her eyes on the book.
Alice Munro – Dear Life.
Hon har svårt att koncentrera sig. Ögonen känns som stavar med fäste i boken. Hon vill inte falla. Tappa blicken. Huden känns dels som inträngande vass is. Kyla som sprider sig inombords. Dels som en yttre hetta med svettpärlor som tränger fram i pannan och faller längs tinningarna. Tonerna från pianot kommer från en värld hon inte längre har kontakt med. Fingrarna vitnar runt boken. Hon tänker inte svimma. Katy skall vara stark. Det var så hennes liv var. Det är så livet är för den som inte vill gå under. Den som bara har sig själv att lita till.
Nu när hon har skapat sig ett liv. Med sina populära poesikvällar. Behagar de dyka upp. Föräldrarna, som övergav henne för 27 år sedan, sitter där isistabänkraden nu.
– De har inget med poesi att göra, tänker Katy och
tonerna från pianot förenar sig åter med orden hon läser.
Katy reciterar så orden blir känslor.
Åhörarna absorberar ordens känslor och deras ögon lyser.
Katys redskap och vapen är poesin.
Orden brinner.
Fint. Imponerad av din enorma kreativitet.
Tack!
Det är ju mitt “jobb” numera och jag njuter sååååå. Kan göra vad jag vill numera 🙂
Jag gillar din kreativitet också och dina fantastiska finurligheter i texter som puffar.
Bra!