Ljuset är starkt i det lilla fönstret. Alliana kan inte låta bli att titta på det. Hennes blick dras magnetiskt till den lilla ljuspunkten. Det där lilla lilla fönstret som har en så stor plats bland hennes minnen. Då när hon var liten räckte hon inte upp men nu kan hon se ut genom fönstret. Hon ser den stora eken och kommer ihåg hur glad hon var för att den inte skuggade hennes fönster utan lät ljuset komma in i rummet. Hon ser sin far stå böjd över stocken för att såga den mitt itu. Men hon hör inte det monotona ljudet. Det långdragna taktfyllda ljudet av sågandet som brukade vagga in henne i en trygg sömn. Minnet är tyst men fyllt av bilder. Det som nu är minnen var då fyllt med ljud och Alliana fick skapa bilderna själv.
I fönstret hänger fortfarande den glest vävda och så slitna färglösa gardinen. Utan ljus är den trist men när ljuset dansar in lever gardinen upp. Alliana mindes att hon tänkte att ljuset bjuder upp gardinen till dans. Hon kunde ligga länge och följa med i denna pardans. Ibland dök någon irriterande kavaljer upp och surrade omkring paret men gardinen trasslade till det för den oinbjudna som snart låg på rygg med benen i vädret. Alliana ser att det just nu ligger fem döda flugor i karmen.
Hon slänger en sista blick ut genom fönstret och ser sin bror stå där under eken. Han ser så bekymrad ut. Har han lika svårt att tänka sig att lämna det gamla föräldrahemmet till försäljning? Ingen av dem har velat ändra på något i barndomshemmet. Det ser ut precis som det alltid har gjort. Bara lite mer igenvuxet.
En gång var det fyllt med värme och ljus. Nu är värmen sedan länge borta – men ljuset finns kvar.
You must log in to post a comment.