Skrivpuff: En bild se nedan.

Gång på gång återkommer Herta till det där speciella minnet. Nästan det enda ljusa minnet hon har från barndomen. Den där sommaren när hon fick åka till landet och bo hos tant Anna och farbror Carl. Hon var ju rädd förstås hela vägen dit. Vart skulle de föra henne? Skulle de vara snälla? De hade bara sagt att hon skulle bo på landet hos ett barnlöst par.
Hon förstod ju att hon inte kunde vara hemma denna sommaren. Mamma låg på sjukhuset. Den gången var det värre än det brukar och pappa söp mer än vanligt just nu. Småsyskonen skulle vara på barnhemmet i den där staden vad den nu hette.

Herta glömmer aldrig den sommaren. Snällare människor finns inte på hela jorden, tänkte hon, och sörjer så mycket att hon aldrig, som vuxen, kunnat få veta vilka de var.
Hon fick till och med leka i deras stora ljusa finrum. Åh vad hon njöt där. En docka hade de köpt och den var bara hennes. Hon hade aldrig tidigare haft en egen leksak.
Herta kommer ihåg att hon lekte fin dam vid soffan. Dukade fram kaffekoppar och hade kaffekalas. Ibland tog hon ner en av de där vackra tallrikarna, med guldkanter på, som fanns i ett grönt skåp bakom soffan. Sedan låtsades hon en tårtan på fatet.
Herta satt försjunken i sina sköna minnen. Med ett fridsamt leende i ansiktet.
Plötsligt ryckte hon till av något på TV-n som stod på som sällskap.

– Vad säger dom? Herta trodde att hjärtat skulle stanna. Där var ju rummet! På TV! Men det var ju alldeles förstört! Vad sa’ dom hade hänt med paret? Dödade? Ungdomsgäng? …

Det blev för mycket för Herta. Hon hittas morgonen efter av personalen. Hon hade ramlat framstupa ur sin stol.

Herta ligger på golvet och kramar fortfarande sin docka.